Fortfarande krasslig. Är så trött på det att vi inte behöver gå in på närmare detaljer. Mår otroligt dåligt av att bara vila. Vill springa, fixa och orka. Dock måste jag lära mig att lyssna till mig själv och kroppen ibland. Ser det som en självklar del av livet att kämpa för att andra ska ha det bra. Det är däremot ingen självklarhet att andra alltid tänker så tillbaka. Det kan jag inte styra. Dock borde jag bli bättre att ta vara på mig när jag behöver det för att räcka till i längden. Nej nu bäddar jag ner det dåliga samvetet och inser att världen är tillräcklig utan mig. För en stund iallafall.

Liam är med pappan sin och jag har stängt in mig här hemma. Ikväll ska jag bara vara. Få lite tid för eftertanke. Sova har jag redan gjort tillräckligt. Läkarbesöket jag var på igår. Var till min psykolog. Sedan min förlossning med Liam har jag har en sådan. Borde alla ha. Underligt hur jag kan gå dit med tanken att idag har jag inget att säga och sedan bara bubblar det ur mig. Sådannt som verkligen kommer från hjärtat. Igår pratade vi mycket om att min förlossning har fått mig att uppskatta livet så mycket mer. Kontrasten är dock att jag var så nära liv och död att jag samtidigt är rädd att förlora allt detta underbara. Dessutom kom vi även in på det här med att leva två i en relation. Att vi måste fortsätta vara två och inte bli en. Vi är fortfarande individer. Vilket förde mig in på att jag faktiskt tappat bort mig lite i familjelivet. Jag är mamma, jag är flickvän, jag är dotter, jag är syster, jag är vän, jag är arbetskamrat men vem är jag?

Nu börjar det där satans huvudet dunka igen. Blir till att försöka få i sig lite föda och se på Idol eller nåt. Känner att jag lite saknar koncentration. Inte van vid att vara ensam. Att vara bara Mikaela!