Idag har jag stannat hemma i sängen och tyckt synd om mig själv. Det spelar ingen roll att jag vet att jag borde passa på att njuta. Det är svårt med migrän och illamående. Jag nöjer mig med att jag är lycklig inombords. Det är svårt att vara gravid. Fysiskt och psykiskt. Det som har chockat mig mest både gångerna är det dåliga samvetet. Det lilla nya livet som växer tar sin plats från första början. Det är omöjlig att längre vara 100% på jobb, hemma och för sig själv. Bara till att acceptera att naturen har sin gång.



På måndag går vi in i vecka 12 (11+0). Med Liam kändes det som en evighet innan vi nådde "den gyllene gränsen" då missfallsrisken minskar. Denna gång har tiden gått fort även om det fortfarande känns som en evighet kvar till maj/juni. Denna gravidbola med formen av ett hjärta planerar jag bära runt min hals tills dess att bebis kommit till oss.




Det är verkligen en nervös väntan fram till det privata ultaljudet i början av december. Första bekräftelsen på att allting står rätt till. Vill inte tänka på något annat. Försöker att inte oroa mig. Vet att det hela tiden kommer nya ting att oroa sig över. Det är en del av föräldraskapet. Oron. Vi klarar det tillsammans.




Älskar verkligen mina smycken som jag bär varje dag. Halsbandet och armband av Amanda Egilson. Klocka Armanis Herrkollektion och förlovningsring Schalins. Och nu ett nytt litet hjärta!