Efter en lång förmiddag fick vi äntligen lämna sjukhuset. Jag med livmoderinfektion, Liam med bandage och Filippa med betyget "En jättefin bebis som går upp i vikt, är nöjd och antagligen bara har en liten mage som arbetar hårt för att bearbeta den energin hon får i sig för att behöva växa." Känslan över att vara alla fyra tillsammans igen är oslagbar. Liam tar det hela bra. Det är förstås jättejobbigt och han var lite ledsen över att han inte gjort som han blivit tillsagd med den hemska masken vid narkos men jag försökte förklara att han gjort så gott han kunde. Fasiken vad ont det gör i hjärtat att se sitt barn så liten i en stor sjukhussäng. Nu hoppas vi att han snabbt ska vänja sig vid gipset. Handen ska kunna användas precis som vanligt och vi hoppas att han ska kunna gå på dagis med kompisarna de kommande veckorna eventuellt med lite kortare dagar.

 

 

 

 

 

När vi körde hem såg L på mig och sa "Mamma. Nu är jag glad att få komma hem igen!" Ja det är vi verkligen. Glada att ha vår lilla stora L hos oss där han ska vara. Hemskt va tomt det var i den lilla barnsängen den där sjukhusnatten.

 

Resterande del av gårdagen spenderade vi med att vila,äta och ta hand om varandra. Liam ville gärna mysa lite extra med lillasyster som han saknat så. De är så otroligt vackra våra barn. Världens finaste!