Vrida Tillbaka Tiden

Idag har jag varit tillbaka i verkligheten. På jobbet. Fast arbetat har jag inte. Det väntar vi med till 1a september. Men jag har pratat med min chef och sett över arbetstider. O plöstligt föll det över mig. Den där känslan som jag visste skulle komma. Den där klumpen i halsen. Trycket över bröstet.  Inte för att jag ska börja arbeta. Ärligt talat ska det faktiskt bli helt underbart att komma ut i verkliga livet igen. Vara social, äta lunch i lugn och ro. Göra någon nytta. Men det är ju den där lilla detaljen. Min prinsessa. Som ska börja på dagis. O inte alls vara med mig längre om dagarna. Tänk. Att jag som mamma inte ska finnas där för henne. Och det vrider om mitt hjärta ett, tu, tre gånger. Vår mamma/dotter kärlek är så otroligt stOr. Jag ÄLSKAR henne säker osunt mycket. Med Liam. Fick jag förlossningsdepression. Av många anledningar. Flera orsaker säkert ännu okända. I vart fall relaterade detta till att jag visste exakt under vilka omständigheter jag ville föda barn numer 2 och vad jag behövde för att vår relation skulle bli den bästa.

 

Som det har gjort ont i mig många gånger när jag nu insett att det faktiskt inte var samma sak med Liam. Att jag gick miste om så mycket. Jag vet ju om att känslorna fanns där men det var så mycket annat som var fokus. Första barnet, extrem förlossning, nyblivna föräldrar, lite barn i umgängeskretsen, mina föräldrar var nyskilda och livet med bebis motsvarade helt enkelt inte mina förväntningar. Det har varit en lång väg och jag har arbetat med mig själv tillsammans med psykolog i flera år vilket har gett resultat. I lycka.

 

När jag plussade. Vart jag livrädd. Att allting. Skulle börja om från början. Men det blev inte så. Det blev tvärtom. Så många helt fantastiska nya känslor. Helt otroligt mycket kärlek. Så även om jag brottats med dåligt samvete över att jag inte var kapabel att känna såhär under min första föräldraledighet har jag denna gång verkligen njutit av varje stund. Jag älskar att vara där när hon vaknar. Att jag är den första hon ler mot. Jag älskar hennes doft. De knubbiga små benen. De lockiga håret. Skrattgropen. O även om det är tungt ibland vet jag att det bara är en sån liten del av det hela. O jag har unnat mig. Att tänka att i just detta ska jag njuta. För jag kommer att längta tillbaka och tänka att jag vill dit igen. Och precis där är jag nu. När jag önskar att jag kunde få göra allting om igen. Fast denna gång. PRECIS som det var.

 

 

 

Jag och Filippan för nästan exakt ett år sedan.

 

Det är sällan numera. Som jag är personlig här i bloggen. Fast idag får det bära eller brista. Jag känner att jag behöver bikta mig. Kanske får att jag tror att ni är flera mammor där ute som kan relatera till detta?

Det trillar en gädjetår på min kind för just dig min käraste dotter att du denna gång fått uppleva den känsla av lycka du just beskrivit. Älskar dig

jättefint inlägg ♥

Jag börjar nästan gråta när jag läser dessa fina rader. Jag känner igen trycket, klumpen - ja allt du beskriver. Känns ofattbart att någon annan ska spendera dagarna med mitt lilla barn när jag börjar jobba. Jag pratade preciiis med min chef om att komma tillbaka och oj vad nervös jag varit inför samtalet för jag har nämligen bestämt att stanna hemma lite till, ska börja jobba i januari någon gång. Nu har jag i alla fall samtalet överstökat och det känns lite bättre även om det kommer att bli svårt att lämna oavsett när det sker...

Kram om er <3

Kram på dig! <3

Jag älskar personligt! Ärliga orädda människor är det bästa som finns. Befriande!

Jättefint skrivet Mikaela! Jag tror att det skrämmer alla mammor mer eller mindre det där med dagisstarten. Så glad och framåt som Filippa är kommer det att gå galant! Kram

Hej!
Jag läser ofta din fina blogg, men tyvärr har jag inte lämnat någon rad tidigare. Idag kände jag att jag var tvungen.
Jag hade också förlossningsdepression, fast jag fick det med andra barnet. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag har försökt att bearbeta känslorna, men nog känner jag att det kommer över mig hur mycket jag förlorade under den tiden som jag mådde så dåligt.
Vad modigt av dig att du vågade skriva om det. Riktigt starkt gjort! Som nybliven mamma och deprimerad känner man ofta skam över att man mår dåligt, när man borde vara lycklig. Vi borde vara fler som vågar skriva om våra erfarenheter kring förlossningsdepression. Det kan drabba vem som helst, och det kan vara skönt att veta att vi är fler som drabbas.

Ha en fin dag!
Kram/
Jenny