När jag slutade blogga för några månader sedan kändes det tomt men jag var nöjd med mitt beslut. Hade bestämt mig för att jag ville att vi skulle leva ett "anonymt" liv där vi hörde av släkt och vänner "in real life". Känslan då jag klickade på "ta bort bloggen" är dock att jämföra med känslan av att skiljas från en kär vän. Tomhet. Tiden gick och efter några veckor kände jag mig dock nöjd över mitt beslut. Tills jag insåg att den kontakt jag hoppades få genom att sluta med bloggen aldrig infann sig. Inte för att ni inte hörde av er utan för att jag aldrig han svara eller ringa upp. När jag bloggade kunde jag många gånger uppleva det som ni tycke jag var tradig när vi väl sågs för jag berättade sådant som ni redan läst och jag tänkte att genom att sluta blogga skulle jag bli en mer intressant människa då vi träffades men situationen blev istället att så många av er missade så mycket eftersom jag inte längre visste vem som visste vad eller helt enkelt inte hann informera er. Som arbetande mama räcker tiden inte alltid till att uppdatera alla om allt.

En annan tanke jag hade då jag avslutade bloggen var att jag inte ville dela med mig så mycket av mig själv och vårt liv. Hade många gånger svårt att inte skriva ut kanske lite för mycket personligt i bloggen. Efter att inte bloggat på några månader vet jag dock knappt vart jag ska göra av alla känslor. Bloggen hjälpte mig att reflektera över dagen vilket fick mig att släppa det negativa och istället ta vara på det som varit positivt. Utan bloggen har jag svårt att få denna stund för eftertänksamhet och istället flyger tankarna som bubblar därinne runt ända tills jag slår igen ögonlocken på kvällarna. Faktiskt har jag kännt det lite som att turen vände då jag slutade blogga. Delvis beror det på att vi tagit många tunga beslut här hemma men jag tror att mycket beror på att jag aldrig just tagit mig tid till att tänka på det som är bra. Istället har allt kännts ganska motigt och jag saknar att bloggen tog fram det bästa ur mig.

Nu vet jag knappt vart jag ska börja skriva. För jag har så mycket att berätta för er alla. Så många stunder som jag tänkt att detta vill jag dela med er och så har jag inte kunnat. Som ni säkert förstått har jag tänkt att börja blogga igen. Skulle kunna skriva långt om mitt beslut men lite kort sammanfattat är livet för kort för att inte göra det som känns rätt i hjärtat och det känns mer rätt än fel att ni får ta del av vårt liv. Till er stora glädje hoppas jag nu att HemmaPåVårGataIStan blir lika stor succè som BebisFabriken för jag har saknat er. Ni har inte gjort det lätt för mig med alla härliga kommentarer om hur mycket mitt bloggande betytt för er. Det känns stort att lilla jag kan skänka så många så mycket glädje enbart genom att skriva här. Precis hur nyfikna ni egentligen är fick jag svar på då jag hörde rykten om att jag skulle lagt ner bloggen för att jag i hemlighet påstås vänta nummer 2. Tyvärr måste jag göra er besvikna med att avfärda det ryktet men jag tackar för att jag fick känna mig som en kändis för en sekund. Graviditetsrykten. Tala om kändisstatus.

Vi ses väl imorgon?

Hälsningar M!