hemmapavarangataistan

Letade precis i arkivet efter foto och fann Liams förlossningsberättelse som jag trott att jag blitt av med. Vilken L.Y.C.K.A. Nu vet jag att några av er är lika fascinerade av just förlossningsberättelser som jag själv. Så jag delar den här till er. En liten Roman. Om den dagen då två blev tre.

Natten mellan den 22- och den 23 mars vankade jag fram och tillbaka här hemma. Hade känningar av ”mensvärk”, var kissnödig och hade svårt att lägga mig att sova. Eftersom bebis varit förväntad den 11 mars och det nu gått 12 dagar över tiden hade jag ställt in mig på att jag skulle bli igångsatt och vågade inte hoppas på att det nu var bebis på gång! När klockan vart fyra och mannen gick för att lägga sig hade han dock sina aningar om att det inom den närmsta tiden som vi skulle bli föräldrar.

Klockan var runt sju då jag återigen försökte lägga mig att sova. Hade då två värkar och kände sedan hur vattnet rann till. Sprang in i badrummet och ropade på A. Älskling frågade yrvaket vad vi skulle göra nu. Fortfarande inställd på att vi skulle bli igångsatta svarade jag att jag tror vi kan ta det lugnt, att jag skulle ringa förlossningen, var osäker på om det kanske kunde vara slemproppen men att det kändes mer som vatten. A som inte sovit många timmar tog en dusch och jag ringde upp till förlossningen. Blev uppmanad att stanna hemma, klocka värkarna och försöka vila samt ringa igen vid lunch för att avgöra läget och om värkarbetet inte kommit igång  komma in på kontroll. Sa till älskling att försöka sova lite till eftersom det antagligen skulle bli en lång dag/natt och jag hade på känn att jag skulle behöva mitt hjärta.

Mannen vilade och jag fortsatte att vanka omkring. Ringade bebis Gudmor och berättade att nu var det igång. Fortfarande lite osäker på om det var vattnet som gått eller slemproppen avvaktade jag lite med att höra av mig till resten av familjen och den närmsta vänskapskretsen. Försökte ligga ner i sängen och vila men det var svårt. Stod i duschen ett tag vilket hjälpte lite. Vi klockade värkarna men tyckte det var lite svårt att veta exakt då det enligt oss redan var regelbundna. Ringde några gånger till förlossningen med frågor. Vid elvatiden kom vi överens om att A skulle åka iväg för att handla lite till sjukhuset och även lunch innan vi åkte. Nu var jag till nittionio procent säker på att vi skulle få barn idag. Detta kunde inte bara vara förvärkar.

Lyckades tränga ner lite mat mellan värkarna. Såg fram mot att nu få ringa förlossningen eftersom jag varit inställd på att klockan tolv skulle vi få hjälp men vid samtal med förlossningen rekommenderade de oss att stanna hemma en liten stund till då tiden på sjukhuset speciellt för först föderskor många gånger blir mycket lång. Via telefon försökte de hjälpa mig att andas vilket fick mig att tappa humöret. Kände mig liten. Började gråta. Lämnade över telefonen till älskling för att lägga mig i sängen och grät. A försökte förklara att de bara ville mitt bästa men jag kände att det nu var dags att ställa in detta eftersom jag ändå inte kunde andas. Fast besluten om att denna bebisen föder jag hemma ställde jag mig i duschen. En och en halv timme senare tog värkarna över min kropp. Kände att nu klarar jag inte mer. A sa till bestämt att nu åker vi in.

 Var lite nervös för att komma in på förlossningen. Dels för att jag skämdes då jag gråtit i telefonen och dels för att jag var rädd att de skulle skicka hem oss igen. Denna känsla gick dock fort över när vi träffade personalen som var otroligt pedagogiska och hjälpsamma! På förlossningsal 9 fick vi träffa barnmorskan Nina som berättade vad som nu skulle ske. De tog CTG på oss vilket visar barnets hjärtljud och mina värkar. Nina läste igenom vår journal och vårt förlossningsbrev och samt kände efter hur mycket jag öppnat mig. Det blev fastställt att jag var öppen 5-6cm och det blev beslutat att vi skulle få stanna. Kändes oerhört skönt och jag sa till A att tänkt inom de närmsta dygnen blir vi föräldrar.

Diskuterade smärtlindring med barnmorskan. I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag helst ville använda mig av epidral och inte lustgas då jag var rädd att inte vara närvarande vid födseln om jag använde mig utan lustgasen. Eftersom vi var så osäkra på vad vi ville rådde barnmorskan mig att jag skulle prova lustgasen och det gjorde vi. Kändes som jag var i himmeln. Sa till A att med den här kan jag föda tolv barn och det bästa var att ännu var den bara inställd på en låg volym. Älskling överlät beslutet om smärtlindring till mig. Frågade barnmorskan om epidralen kunde dra ut på värkarbetet och då jag fick svar att det ofta gjorde detta beslutade jag mig för att klara mig på lustgas. Ville att bebis skulle komma ut snabbt och barnmorskan informerade även om att om jag inte öppnade mig alltför fort kunde jag få epidral senare.

 Nu hade vi många timmars värkarbete framför oss. Det var dock tur att vi inte visste exakt hur många. Använde mig av lustgasen och stod mycket på knä bredvid sängen. Kände hur värkarna blev starkare och tätare. Slutet av ryggraden kändes som att den skulle gå av vilken sekund som helst. Fick värmekudde och akupunktur vilket hjälpte ett tag. Höjde lustgasten några gånger. Var så otroligt rädd att de skulle ta den ifrån mig. Barnmorskan testade mig flera gånger att jag var närvarande genom att fråga om mitt namn och personnummer.

När klockan blev framåt sju höjde vi till sista volymen på lustgasen. Började inse vad som komma skulle då den sista höjningen inte gjorde någon större skillnad. Barnmorskan konstaterade att jag nu snart var öppen nio centimeter så någon epidral var inte att tala om. Kände mig otroligt trött men ändå motiverad. Hade förhoppningar om att bebis skulle hinna ut innan Nina slutade vi niotiden. Vid halv åtta/åtta började jag känna av krystvärkarna. Eftersom det inte var riktigt dags att krysta ännu fick jag inte använda mig utav lustgasen utan skulle istället ligga och andas igenom värkarna. Detta var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det gjorde så otroligt ont. Ibland kunde jag verkligen inte hålla mot utan tryckte på med hela min kraft. Minns att jag hela tiden sa att det gjorde så xxx ont och Nina frågade vart det gjorde ont. ”I rumpan” svarade jag nu fast övetygad om att det var genom rumpan bebisar föddes. 

Vid niotiden förberedde Nina en nål i min arm. Detta utifall att det skulle komma att behövas under resten av förlossningen. Jag tror hon anade att detta skulle ta tid. Fick säga hej då till Nina vilket kändes lite jobbigt då vi kommit otroligt bra överens. Som tur var nästa barnmorska och undersköterska minst lika trevliga. Hade även en undersköterska med under Ninas tid men kommer tyvärr inte ihåg hennes namn då vi knappt träffades. Måste varit få som fött denna dag eftersom Nina hann med att vara hos oss så mycket vi ville. Nu fick vi iallfall träffa Anne-Marie och Åsa. Kände snabbt att även detta skulle fungera och la min vård i deras händer.

Hade nu rejält ont och var otroligt ledsen över att inte få krysta så när Anne-Marie sa till mig att det nu var okey att krysta nu om jag ville fick jag lite nya krafter. Lustgasen hjälpte inte alls nu. Pressade den hårt mot ansiktet. Spydde när bebis var på väg förbi ”taggarna”. La från mig lustgasen och krystade. Detta var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Omänsklig smärta. Minns att jag tänkte att det är ingen idé att säga att detta inte går. Jag var tvungen att uthärda och tröstade mig själv med att nu snart skulle allting vara över. Klockan halv nio ungefär började mina krystvärkar. Strax efter nio fick jag krysta. Vid halv tolv var bebis fortfarande inte ute. Minns att jag tänkte att snart måste någon säga att nu ser vi bebisen men istället fick jag flytta mig fram och tillbaka i sängen. Pröva flera olika ställningar men med samma resultat. Bebis ville inte komma ut.

Visade sig att jag hade en kant på livmodern som gjorde att när bebis försökte ta de sista roterande tagen för att komma ut stannades han istället upp, trycktes mot kanten och tillbaka in i magen. Smärtan var olidlig. Minns att någon berättade att detta antagligen skulle bli barn nästa barn fött  Att ingen annan antagligen skulle hinna föda innan mig vart en otrolig tröst.

 Tror klockan var strax innan tolv när läkare tillkallades. Mina värkar var inte tillräckligt starka för att fortsätta. Konstaterades att något måste göras. Försökte sätta in värkstimulerande dropp. Tog blodprov på bebis. Allting var bra med honom men de fastställdes att något måste göras för snart måste denna bebisen ut. Diskuterades om sugklocka.  Minns att jag bara kände att jag inte brydde mig alls vad de valde att göra bara att jag ville få ut denna bebisen NU.Tur var väl kanske att bebis låg för högt upp för sugklockan annars hade jag antagligen varit totalt förstörd i mina undre regioner nu. Plötsligt började apparaten som haft kontroll på bebis tjuta ilsket. O de blir tyst i rummet. Tills vi hör läkarens beslut. "Kejsarsnitt!"

Förlossningssalen fylldes med massor av olika människor som plötsligt drog iväg med mig till operationen. Minns att jag ropade ”Jag älskar dig!” till mannen men hann inte få något svar tillbaka. Försökte tänka att jag vet att älskling älskar mig och fokuserade istället på att inte få panik. En känsla av välbehag fyllde hela min kropp. Nu MÅSTE det snart vara över. Blev överflyttad till operationsbordet. Försökte ta någons hand. För en liten stund fick jag grepp men sedan var jag ensam igen. Kändes så otroligt tomt utan A där. Underbara älskling som gjort allt för mig under hela förlossningen och inte släppte min hand en enda sekund om jag inte bad om det. Värkarna var fortfarande starka men började avta. Fick dricka någon obehaglig dricka. Sedan hörde jag hur någon sa att nu skulle jag få sova. Känslan var oslagbar. Äntligen.

Under tiden jag opererades lämnandes mannen kvar i förlossningssalen. Några sköterskor kom för att städa undan. A frågade om de visste något men de hade ingen information. Efter de fyrtiofem längst minuterna i älsklingens liv meddelade personalen att han fått en liten son. Att allting var bra med både mamma och barn samt att han snart skulle få träffa oss båda. Efter cirka en och en halv timme kom de ner med ett litet ”paket” till älskling. Inlindad i massor av filtar låg ett litet litet knytte och gnydde. Vår helt underbara Liam.

 A fick vara med på undersökningar av Liam och allt visade sig vara bra med honom. Ytterligare en halv timma/timme senare vaknade jag efter narkosen. Omtumland med platt mage frågandes om vad som egentligen skett. Två sköterskor. Som jag inte minns vid namn förklarar för mig att jag blitt mamma och jag rullades ner på förlossningsavdelningen. Kommer aldrig glömma hur älskling kommer mot mig. Ler, håller fram Liam och visar upp vår son. Nu efter nästan 24 timmars värkarbete varav nästintill 4 timmars krystvärkar var vi äntligen samlade tillsammans alla tre. Omskakade av allt som skett spenderade vi nu några mysiga timmar tillsammans på förlossningen med den obligatoriska ”gratulationsbrickan” och MASSOR av kärlek!!!

Vilka underbara minnen det är att se tillbaka på Liam som baby. Jag hade helt glömt av hur helt fantastisk vacker han var. Liten, rund och alldeles bebis perfekt. Några av er har sett dessa bilderna tidigare men eftersom det var flera som önskade bilder från förr har jag nu lagt till de bland kategorierna. Ni får dock hjälpa mig att fylla på dem mellanåt. Är så lätt att glömma bort när man är upptagen i nuet. Tänk att var lille lille bebis nu ska bli storebror. Jag undrar så. Om de kommer vara lika?



Helt totalt bedåradnde dop bebis. Klänningen har min mamma sytt och den får lillasyster självklart ärva. Fast med rosa band ;)



Vi hade prinstema.



Blomster på bord.



"Äkta"ballonger och massor av gott.



"Hembakt"



Jag har en ting för detaljer.



Självklart hade vi även tårta.

Säger som Alfons faster Fiffi... "Ooo... det ska bli så roligt!" att få arrangera ännu ett barndop. Denna gången blir vi som skrivet på landet och bara det gör att det inte kan bli annat än perfekt!