Det vart en minst sagt tung dag igår. På väg till jobb kände jag mig slut i kroppen men försökte hålla humöret uppe med bra musik i öronen. Såhär i efterhand förstår jag varför jag inte riktigt mäktade med igår och hur det kom sig att jag var ovanligt vit i huvudet på alla korten. Ironiskt nog satt jag och ändrade inställningarna på kameran men jag fick snart reda på att jag skulle kunna ställa tillbaka dem igen.

Framme på jobb kände jag mig yr. Fick göra om hela tiden och var allmänt förrvirrad. Öppnade själv igår men som tur var kom en av våra praktikanter efter öppning för jag vet inte hur jag skulle orkat med. Försökte intala mig att det bara var svikter efter förra veckans sjuka som gjorde sig påmind. Det tryckte till i huvudet och jag kände mig i ett allmänt förrvirrat tillstånd. Kände att jag inte kunde hålla ordning på vart jag var, vad jag skulle göra och ljuset i butiken kändes så starkt. Plötsligt flimmrade det framför ögonen och jag såg allting suddigt. Kämpade för att orka med. Egentligen borde jag gått hem med en gång men jag är inte den som ger mig. Ibland kan jag tycka det är enklare att bara köra på än att sjukskriva mig och behöva ringa in någon annan som ska jobba dessutom har jag redan varit tvungen till att ändra så mycket med schemat att jag inte ville krångla till det yttterligare. Så jag stod ut fram till lunch. Sedan gick jag in i personalrummet och bara grät. Ringde A som sa till mig att tänka på mig själv för en gångs skull.

När man mår som jag mådde igår är det igen höjdare att ta sig hem två timmar kommunalt. Världen snurrade och kan inte förklara känslan av att äntligen få komma hem. För det blev inget mer jobb igår. Jag kollapsade totalt. Fysiskt och psykiskt. Min läkare ringde precis och enligt honom var det migrän som drabbade mig och om så var fallet vill jag sända en stor kram till alla er med migrän där ute för det var minst sagt obehagligt. Att räkna ut varför min kropp säger ifrån behövs inga läkare för därmot behöver jag någon som kan tala om för mig hur jag ska ta mig vidare. För just nu sliter jag mig sönder för att hålla mig på ytan men hur jag än vrider och vänder står någon eller något och trampar med foten.

Igår tappade jag en hel del blod vilket säkerligen påverkade mitt redan nedsatta järnvärde och gjorde att min kropp kom än mer i obalans. Dessutom har jag tvingats sova utan bettan i två nätter eftersom jag inte kunnat andas pgr av förkylning vilket jag med säkerhet kan säga påverkat mig eftersom det fortfarande spänner i tinningarna. Att jag inte kan behålla vad jag än äter och därav inte äter mat då jag arbetar är även de en ganska bra grund till gårdagens sammanbrott. Eller kan det vara för att jag undviker att dricka eftersom jag då måste springa på toaletten ytterligare? Kan stressen av att inte ha någon koll på framtiden, få ihopa livsschemat och att konstant springa på läkarbesök vara en anledning? Som ni märker hänger allting säkerligen ihopa med varandra men jag vet inte vart jag ska börja för att trassla ur mig ur garnet. Kanske med att acceptera att jag inte är någon superkvinna. Helt enkelt sluta stressa upp mig för att jag inte mäktar med och istället acceptera att jag numera måste sjukskriva mig då jag mår dåligt, inte kan arbeta när Liam behöver oss och sluta upp att känna konstant dåligt samvete att jag inte räcker till.

Som jag önskar att jag vore en av de där feel good bloggarna. En sån som ni fick energi av. Försöker verkligen att hålla mig positiv men ibland orkar jag inte med mer än att bara acceptera att vissa dagar bara är. Vill inte vara en person som ringer och klagar men det är precis sådan som jag känner mig därför undviker jag ofta att ringa er för jag känner att jag inte har något positivt at berätta. Innerst inne vet jag att ni är min familj och mina vänner "i nöd och lust" men problemet ligger mer hos mig. Att jag känner mig som en sämre människa för att jag aldrig ringer och sprider glädje därför försöker jag alltid att undvika att prata om d som är kämpigt och istället tala om det som är bra. Att plocka fram det positiva är ioförsig en bra egenskap men ibland kan man behöva lite pepp genom det svåra som nu är fallt.

Ja, det känns tungt nu dock vet jag att så även har varit förrut och att det blir bättre. Jag är tacksam för att det inte är något värre än en tuff period på många plan som drabbat vår familj. Tillsammans är vi starka och jag vet att detta gör mig till en bättre människa. En människa med insikt om vad som är värt att slita sönder sig själv för. En människa som vet att man ska ta vara på stunderna. En liten människa som fått insikt i ett och annat.

Idag blir jag hemma från jobb och bara vilar. Inga måsten ska genomföras, inga samtal ska ringas, inga papper ska skrivas. Jag ska bara vara och göra något jag borde gjort för länge sedan. Få en stund i lugn och ro!