Startar dagen med en kopp varm chokla i soffan. Är inte det minsta motiverad idag. Tur att jag har arbetsmoral nog att ändå sköta mina arbetsuppgifter trots att jag är SJUK. Känner att jag inte behöver dra hur sjukan artar sig här. Blir så negativt. Istället nöjjer jag mig med att berätta att den är kvar och att det dessutom är alldeles för tidigt för att vara redo att klampa iväg till tåget. Varje morgon då jag står vid tågen (med undantag för helgerna då) chockas jag över alla människor. Hur trångt det är, hur alla stressar och hur olyckliga de flesta ser ut. Min tid i "bubblan" som mammaledig har verkligen fått mig att inse hur otroligt mycket vi har i våra liv som människor idag så varje morgon står jag där på stationen och frågar mig själv... är de lyckliga?

Undrar hur Sverige skulle se ut om en av alla föräldrar var hemma med sina barn? Om sjuka fick den hjälp och det ekonomiska stöd som krävs och om resterande del av befolkningen kanske arbetar lite mindre än 40 timmars arbetsvecka plus resväg? Skulle vi kunna göra någonting som påverkade att vi slapp trängas tillsammans med hundratals andra trötta människor varje dag? Kan vi avstå något för att få lite mer tid till att leva? En Hello Kitty topp mindre kanske är en bra början? ;)

Nu dags att slänga på sig Conversen och bege sig iväg i morgonmörkret!