Hela denna dagen känns mest som en enda stor dimma. Har sovit i massor men är fortfarande trött. Skriver jag inte sammanhängade här är det antagligen för att jag är minst sagt förvirrad i huvudet. Försöker koppla av och koppla bort men tankar flyger runt därinne trots mina försök att helt stänga av allt jag går omkring och tänker på. Det är helt enkelt för mycket just nu. Att mitt i allt kaos försöka stanna upp och vila är allt annat än enkelt. Det där lilla ångloket inom mig vill helst hoppa över att äta, ta tag i alla högarna och framför allt jobba ihopa pengar till vår familj men inser mina begränsningar då jag inte minns vart jag är påväg när jag kommit ut genom dörren.

Detta gott folk är en av de ytters obehagliga ting jag vart med om i mitt liv. Önskar ingen att må som jag mår nu. Känner dock att jag är skydig vår familj, min arbetsgivare och inte minst mig själv att ta vara på tiden nu. Lyssna till kroppen och snabbt bli bra igen dock inser jag att det kanske är det som är själva problemet. Att det inte finns någon "quick fix" i hur jag mår nu. Det är en lång tids händelser som klumpat ihopa sig i mitt huvud och som antagligen är det som får min kropp att skrika på hjälp eller är kroppens signaler tecken på något annat och det är orsaken till varför huvudet inte riktigt följer med. Det är upp till läkarna att ta reda på den saken under tiden tänker jag göra som jag blitt ordinerad. Vila.

Vi har hyrt hem några filmer så det är min plan imorgon. Det och att tillåta mig själv äta regelbudna måltider. Det har blivit en stor sak nu. Det där med maten. Har märkt att jag tom då jag är hemma och har tid att kurera mig efter maten iallafall undviker att äta för att slippa det onda och jobbiga. Så morgondagens mål är att vila och äta samt försöka koppla bort tankarna på det konstant dåliga samvetet. Dåligt samvete för att jag inte orkar med jobb, dåligt samvete för att A kämpar på medan jag är sjukskriven, dåligt samvete för att jag inte mäktar med att göra allt jag borde, dåligt samvete att jag har hamnat i denna situationen och framför allt dåligt samvete för att jag mår som jag mår. Kämpar för att orka lite till men varför känns det som att varje gång jag tar ett steg fram blir det två steg bak?

Bloggen fungerar mycket som terapi för mig och eftersom jag inte mår bra nu blir bloggen inte heller något underhållande att läsa men jag hoppas ändå att ni stannar kvar. Era kommentarer värmer och att skriva får mig att se annorlunda på ting. Rensar upp lite bland tankarna även om de fortfarande snurrar runt, runt. Lägger in lite bilder på "julnytt" här hemma för att lätta upp stämningen lite grann. Snälla håll tummarna för att det snart kommer en "vändning" i vårt liv, att pusselbitarna faller på plats och att allting ordnar upp sig. Innerst inne så vet jag något som A ofta säger att "allting löser sig" och det kanske är mitt största problem att jag inte kan släppa kontrollen och låta saker och ting lösa sig för de gör det alltid. Ibland kanske saker och ting bara måste få va för en stund?