Dagen idag har gått bra. Trots sjukan har tiden sprungit iväg och nu håller jag tummarna att min lediga dag imorgon ska räcka för att jag ska hinna vila upp mig inför nästa jobbvecka. Det var en trött liten kille som kom hem från en dag hos farmor och farfar ikväll. Hade tänkt att vi skulle hinna leka en stund men det blev dusch och nattning med en gång. Det gör ont i mammahjärtat när jag inte hinner spendera någon tid med Liam under en hel dag. Imorse vaknade han precis när jag skulle gå och blev jätteledsen. Då vill man inte annat än att bli kvar hemma men verkligheten är sådan att det inte fungerar. Dock brukar jag tänka på hur underbart jag har det som har min egna lilla familj att komma hem till. En man och en liten son som jag älskar över allt på jorden. Ikväll tog L först en hand och la den på min ena kind, sedan den andra handen på min andra kind, drog mitt huvud till sig och gav mig den största pussen. Det är bekräftelse på att jag gör gott som mamma och en kärlek som inte går att beskriva. Ser ni förresten kudden som L håller i handen? Det är hans "snutte" och den följer helst med överallt. Vi som köpt gossedjur, filtar och speciella trasor så är det kudden han går och blir förtjust i. Inte vilken kudde som helst utan de med Lexington överdragen. Han har en hemma och en på dagis och banne den som försöker tvätta dessa. ;) Ska inhandla flera och försöka smuggla över dem då det fått ligga i sängen ett tag och dragit till sig lite "lukt". Vid närmare eftertanke var det kanske ingen vidare smart idè att vänja honom vid lyxlakan.

Även jag ska snart krypa ner och få lite efterlängtad sömn men först väntar jag uppe en stund till A kommer hem. Vi hade tänkt att se på Robinsson på Play. Därav kan jag passa på att blogga lite för att hålla mig vaken. Det är många av er som frågar därav känner jag att jag kanske borde dra lite kortftattat här vad som skett under de senaste månaderna då jag inte bloggat.

Jag valde ju som jag tror de flesta av mina fd bloggläsare vet att säga upp mig från min tjänst som dekoratör. Det jag trodde var min drömtjänst visade sig vara något helt annat men jag är glad att jag tog chansen. Ett jobb fattigare och en erfarenhet rikare. Anledningen var främst att jag på kort tid förändrades negativ som person. Jag är van att vara öppen och social. Att sitta till större del ensam på ett kontor fick mig att bli annorlunda än vad jag brukar. Fick huvudvärk eftersom jag hela tiden satt och ältade tankar för mig själv, när jag väl skulle tala fick jag munhäfta och då jag slutade arbeta kom tårarna. Att mina arbetsuppgifter sedan var sådanna där jag inte heller behövde tänka speciellt mycket gjorde att jag helt enkelt insåg att detta var inte något för mig. Jag är stolt över mig själv att jag tog chansen. Att jag vågade testa. Sedan att det av denna och flera andra anledningar inte ledde till att jag blev kvar där ser jag inte som någon nergång utan som en bit på vägen i resan som jag gör i livet för att finna en plats där jag trivs.

Min chef och mina arbetskollegor tyckte att det var tråkigt att det blev som det blev men de var glada att jag var så öppen och ärlig med mina känslor samt att jag snabbt sa upp mig för att de skulle hinna finna en ersättare innan jul. Det har aldrig varit min sak att undanhålla information så att inte berätta för min chef hur jag kände det hade aldrig fungerat för mig. Istället hade vi ett öppet samtal där hon även talade om att jag varit en favorit vid intervjuerna och att hon fortfarande trodde på mig bara att jag kanske ska välja ett annat dekoratörsarbete. Denna tjänsten jag hade nu var speciell inom dekoration och själv tror jag att yrket passar mig bäst i butik då jag får arbeta direkt med sälj eller eventuellt på kontor om jag själv får använda huvudet lite mer än enbart den kreativa sidan. Iallafall min chef rekommenderade mig en intressant utbildning inom området och vi avslutade vår kontakt på ett bra sätt vilket kändes skönt.

Då återstod bara att finna något annat att sysselsätta sig med om dagarna vilket har varit nästa svåra steg i detta. Under julen har jag som ni kanske förstått gått tillbaka till butik igen och arbetar för tillfället i Trelleborg 20 timmar i veckan. Det känns skönt att vara tillbaka och jag njuter av att vara "där det händer igen". Tiden springer ofta och det känns precis som att jag kom när jag ska gå dock är det alltid lite tradigt att vara ny och inte riktigt ha sin plats. Att återigen bygga sociala kontakter med arbetskamrater är krävande om man som jag vill vara omtyckt. Jag är som ni säkert förstår lite smått sönderstressad av att vara så oviss om framtiden, försöka pussla tre scheman med dagistider, dessutom vara arbetssökande på halvtid, hinna med papper till olika mydigheter, läkartider och livet i sig tar på krafterna men mitt i allt lite smått kaos är jag lycklig för jag vet att detta är en tillfällig lösning. Snart finner vi en situation som är lite mer hållbar och under tiden satsar vi på att A ska komma in på polishögskolan. Tur att en av oss vet vad vi ska bli iallafall. ;)

Slutligen en annan fråga som kommit upp. Tyvärr nej det har inte blivit något körkort i alla denna hetsen som varit. Utöver livet i texten ovan har även Liam varit otroligt mycket sjuk och vi har helt enkelt inte hunnit med. Det har inte varit prioriterat men kommer bli till våren då jag dammar av körskoleböckerna och göra vägarna osäkra för er igen. ;)