Ofta känns mitt liv som i en dröm. Allt jag någonsin kunnat önska har jag fått. Det är svårt att tänka att jag faktiskt har mig själv att tacka för allt detta. De val jag valt i mitt liv har lett till det liv jag lever idag. Tacksam är jag men oj vad svårt jag har att ta in allt. Idag vaknade jag upp. Var mamma och fru. Hade ansvar för hem och jobb. Hörde mig själv uttala mig som min mamma innan klockan ens slagit frukost.

Var jag inte precis den lilla knubbiga tolvårigen som började högstadiet. Upptäckte smink, killar och alkohol? Tog jag inte precis studenten.Tunn, vitklädd och full vinglandes hem på ett flak med mina klasskamrater? Var det inte alldeles nyss som jag flyttade hemifrån för första gången. Packade ner de lilla som rymdes i mitt lilla flickrum för att aldrig mer bo hos mamman och pappan min?

Tiden går skrämmande fort. Ibland känns det nästan som jag lever i en film där jag spelar huvudrollen i mitt eget liv. Skulle jag faktiskt förstå att det är jag som älskar så stort skulle muren så lätt rivas. Tänk om jag bara skulle ta och tillåta mig själv vara lycklig en liiiten stund. När jag födde L såg jag livet på andra sidan. För en ynka liten del av mitt liv hade jag förlorat allt. Kan det vara de som får mig att inte kunna känna som förr? Det gör bara ont att mista om man tillåter sig att känna.

Jag talar djupt och i gåtor. Ibland bara måste jag. Mitt fall är bara för mig men visst måste även ni vakna ibland och fundera över vart tiden egentligen tog vägen?

Ser ni förresten att jag fått rynkor under ögonen. Kanske bara jag som tycker om dem. För mig symbolierar det livserfarenhet!