Två 13 timmars dagar med inventering på jobb resulterade i en dag med huvudvärk i sängen MEN jag är glad att jag tvingade mig själv iväg. Att "blippa" kläder är inte alls lika krävande som en vanlig dag och dessutom springer timmarna iväg och jag kommer hem trött men med ny energi från mina underbara kollegor.

Gårdagen kändes dock lite extra i hjärtat då Liam vaknade precis när jag skulle springa iväg på morgonen. Vi hade inte setts på hela dagen innan eftersom jag arbetat 7-20. Liten vart ledsen och ville att mamma skulle stanna hemma. Jag fick dock gå till jobb efter att jag lovat att hämta på dagis senare på eftermiddagen. När klockan närmade sig 15 förstod jag att det kommer inte riktigt bli så. Visst hade jag kunnat lämna men det hade kännts jäkla taskigt att sätta mina arbetskamrater i den situationen så det blev pappa som fick hämta istället. 21 kom en trött mamma hem från jobb. Hörde tassande steg från sovrummet och ut kommer en liten kille som inte velat sova. "Sparat mat till dig mamma!" Säger han. Sötaste liten som alltid vill alla väl. "Mamma hämtar mig på dagis en annan dag" Med tårar i ögonen. Mitt hjärta slets ur kroppen. Stackars hade berättat för alla att idag skulle mamma hämta mig. Aj, DET gjorde ont. Sen fick jag en puss och en kram innan vi somnade tillsammans.

Ibland är det svårt.








MEN det kommer fler dagar då mamman kan hämta på dagis. Som idag t.ex. och sedan har vi myst tillsammans i soffan hela eftermiddagen och ätit min stora älsklings goda middag.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Skallevärken vägrar gå över och imorgon måste jag ordna med några ting. Har ett möte på Vårdcentralen, ärenden på banken och massor av tvätt att sortera!