Är hemma sjuk. För att vara personlig men inte privat. Skriver jag att jag äter blåbärspure till lunch förstår ni. Värmen slår ut min kropp totalt och det passar sällan bra men än nu ännu sämre. Tröstande tanke att detta bara är några veckor av hela mitt liv. Svårt att släppa samvetet dock.

Mormor kom med tåget från Storstaden sent igår kväll och har tagit L med sig till parken för att jag ska vila här hemma. Sommarhuset av Anna Fredriksson väntar på nattduksbordet men jag hinner inte vända blad innan ögonlocken sluter sig. Sov igenom hela dagen igår och dagen idag tycks gå i samma tema.



Lyssnar till The Wedding Song med Angus och Julia Stone. Helt fantastisk musik som får mig att vilja gå barfota på en äng i sommarsolen med min familj hand i hand. Kan inte hjälpa att vara en obotlig romantiker. Kanske är det därför jag har svårt att livet inte alltid är en solskenshistoria. Har dock lärt mig att se det vackra även i det sorgliga. I födelsedagspresent önskar jag mig en systemkamera och i september är det fotokurs som står på schemat. Känner ett starkt behov av att uttrycka alla mina känslor. För tillfället ser jag mig själv som en vilsen konstnärssjäl som söker efter den där speciella känslan. Det är något mer än bara att nå de mål jag satt för mig själv i livet. Det är att finna den där platsen. Dit jag kan ta mig bara en stund. Där jag kan måla konstiga tavlor iklädd för stor jeansskjorta. Där jag kan fotografera en fluga i fönstret, skriva mina memoarer  och spela gitarr ... passion.





Har skrivet tidigare om ett hemma hos repotage som tidningen Residence gjort i Elin Kling och Gustaf Törlings hem i Stockholms innerstad.

Det är något speciellt med den här bilden. Den berättar mer än tusen ord. Precis sånna bilder vill jag ta. De som berättar något. Förmedlar en känsla utan att någonting blivit sagt. Det är inte alla som förstår men någon därute delar kanske samma känsla med mig? Att känna lycka över en stapel böcker, ljuset över ett klädesplagg slängt över en stol eller solen som lyser in genom fönstret. Varje bild delar en historia.



En del av oss bygger upp våra hem och lever i dem. Andra som jag tycks aldrig bli färdiga. Jag kan inte få nog av miljöer. Det kan tyckas som att aldrig bli nöjd. Eller att vara livsnjutare. Citerar Estrid Ericson "Låt aldrig hemmet bli färdigt. Slå aldrig fast möbleringen, arrangera ständigt om och håll på så sätt hemmet levande."



Sedan jag var liten har jag haft en kärlek till allt med ålder. Det har samlats askar, bokmärken, böcker. Har besökt slott och diverse museum. Allra bäst våra egna fotoalbum. Det är så enkelt att fantisera om en svunnen tid. När jag ser ett repotage. Är det inte bara ting som jag förälskar mig i det är en hel känsla.



Tänk att det en gång har funnits kakelugn i både vårt vardags- och sovrum. Som jag önskar att de fått vara kvar. De skapar verkligen en speciell stäming. Om det blir som vi önskar. Att vi kan få bo kvar här hemma på våran gata i stan fast i en större lägenhet önskar jag att det blir i en av dem där kakelugnarna finns kvar.




Det är underbart med små stileben även om våra får hållas på lite högre höjder.

Nu är det tid att sluta skriva i gåtor och återgå till verkligheten här... det vill säga pure och vatten!