Denna helg blev inte alls som planerad. Total urladdning. Förkylning i kroppen. PMS grand Deluxe. Alla ingredienserna för en riktig myshelg. Eller? Jobb, utekväll med tjejerna och tid med familjen. Allt ställdes in. Trots detta är jag fortfarande på botten. Det har varit mycket. Hinner inte riktigt med. Det känns. Fysiskt och psykiskt. Hinner inte bli riktigt friskt. Behöver rensa tankarna. Som törnrosa önskar jag få sova. Sova är en lyx. Jag har trots allt valt mitt liv. Får skylla mig själv. Eller? Vill lägga mig ner på golvet och skrika som en trotsig treåring. Fast det är inte jag som har den rollen i den här familjen. Ska bete mig vuxet. Eller?  Vill dock helst krypa in i en stor, tröstande famn och gråta för allt och inget.

Möte en fd arbetskollega i förra veckan. Hon har precis börjat arbeta igen efter sin mammaledighet. Frågade mig varför ingen berättar hur svårt det är. Att graviditet, förlossning, föräldraledighet inte går att jämnföra med de livspussel som sedan väntar. Vi har det trots allt förmånligt. Inte alltför långa dagar på förskolan, jobb där vi trivs, ett starkt förhållande, jämställt och ett socialt umgänge vi litar till då det tryter. Utöver detta har vi stöttande vänner som vi värderar högt. Dock återkommer dessa perioder. Då vi jämför vem som fått sova minst, vem som bär den tyngsta bördan eller vem som egentligen fick mest egentid sist. Någon som känner igen sig?

Tycker egentligen inte så jäkla synd om mig själv. Vi har kommit långt. Detta är bara en dimp. Imorgon blir det bättre. Ny vecka. Nya möjligheter. Nu har orden fallit på plats. För jag anser mig själv vara värd att må bra. Jag vet att jag är en otroligt framgångsrik person på flera sätt. Har nått många av mina mål. Ibland behöver jag lite pepp bara. Så som jag tycker mig själv vara duktig på att bry mig om andra. Ett litet TACK. En liten bekräftelse. Något genomtänkt. Något bara till mig. Ett löfte. Att fångas i att vara beroende av andras uppskattning är en fälla. Jag ska bli duktigare på att berömma mig själv. För jag är en fantastisk person. Det e jag.



Kanske ingen mama med klackar och bebis på armen men med boots och treåring som kan själv kommer jag långt.

Ur mitt hjärta!