Måste verkligen skriva av mig nu. Jag är så JÄKLANS förbannad. Och jag vet att jag antagligen kommer bli ytterligare tusen ggr. Men när det kommer till mina barn. Kommer jag aldrig låta bli. Att det sticker som en kniv i hjärtat. När världen är orättvis mot dem. Att det faller tårar på min kind.

Ni har alla delats Liam stora lycka över sin fina fyra års present. En alldeles egen pojkcykel (med stödhjul). Kanske borde han haft en cykel med extra hjul mellan trehjulingen och denna. Vi har helt enkelt inte prioriterat det. Vi kör från och till dagis, bor mitt i stan där det inte direkt finns några bra cykelvägar för liten att öva på och fritiden spenderar vi på landet. Vi har aldrig hetsat någon utvecklingsfas och det har alltid fallit sig väl in när det väl är tid. Inga problem. Dessutom vet vi att förskolan är väldigt duktiga på att peppa barnen till att springa springcykel m.m. som tränar balansen. Vi ville helt enkelt att han skulle ha stödhjulen till det att han känner sig säker på sin cykels olika funktioner och vi trygga med att han gör som vi lärt honom i trafiken.

L har velat cykla var dag sedan fyraårskalaset och det har vi självklart gjort. L har varit hur lycklig som helst. Tills igår. Då A och L var ute på skolgården. Då några pojkar i ålder strax över L även de var ute och cyklade. Den senaste tiden har vi märkt av "förändringar" kring kontakten med de äldre barnen. Liam har alltid lekt med äldre och på förskolan känner han sig säker med dem MEN när vi möter äldre barn i parken blir han blyg och vill helst att vi går. Då är det ännu mer olägligt att pojkarna kommer fram och ifrågasätter varför L har stödhjul? A försvarade såklart med att "De hade ni väl också när ni var små och skulle lära!?!" MEN för L var lyckan redan förstörd.

Idag efter dagis frågade jag om han ville cykla. Det ville han. Så vi gav oss iväg till skolgården. Väl där cyklar L ett varv och ber sedan om att få ta av stödhjulen. Jag förklarar att det går inte eftersom jag inte har några verktyg, att det är svårt att cykla utan men att vi självklart kan pröva med pappa en annan dag. L blir jätteledsen och börjar sparka på sin cykel. Vill inte ha de dumma stödhjulen. Jag föreslår att vi går hem och cyklar mer imorgon. Då slänger L av sig hjälmen för det är tydligen bara för små barn. Jag förklarar att utan hjälm är det farligt att cykla och att polisen kommer att säga till om vi inte har den på oss. Liam blir rosenrasande. Jag står där hjälplös. För vad ska man egentligen göra när ens lilla hjärta skriker efter mamma men när man närmar sig med tröst ska man gå sin väg!?! Så liten men endå så stor.

Självklart kunde jag inte låts L cykla utan hjälm utan fick hjälpa en störtgråtande fyraåring hem som sedan försökte cykla iväg från sin mamma när hon skulle öppna porten och som efter det inte tänkte ta ett steg upp i trappan eller ta av sig sina ytterkläder.

Innan sängdags idag berättade L för mig om vad pojkarna sagt. Bara pappa visste ju innan men hade självklart berättat det för mig. "Varför skrattade dom åt att jag hade stödhjul mamma!?!"

Det gör så otroligt ONT. Att min lilla älsklings lycka blitt förstörd och jag försökte självklart med alla medel att få liten glad igen. Berättade att jag pratat med pojkarnas mammor (har jag inte gjort men det är en oviktig detalj då barn är barn) och att de minsann berättade att deras pojkar inte lärt sig cykla utan extra hjul förrän de var fem. Sedan berättade jag att mamma själv inte kunde cykla förrän jag var sex, att pappa var sju och att Markus (förlåt lillebror!) var minsann åtta. Då skrattade L gott men avslutade ändå kvällen med ... "Mamma. Skrattade pojkarna åt Markus också !?!". "Ja, Liam de gjorde dem... men Markus skrattade tillbaka för han kunde en massa ting som de inte kunde!."

Mannen kallar mig en aning blödig. Kanske brer gravidhormonerna på lite extra. Men jag vet att den där känslan i mamma björn hjärtat den kommer aldrig försvinna. En bagatell kan tyckas. I världen finns många fler orättvisor än så. Men mamma björnen i mig är ändå beredd att skriva ett blogginlägg värdigt ett uppslag i lokaltidningen av aggression eller kanske ska jag skriva av KÄRLEK!!!