Lyssnar till Anna Lena Löfgren`s "Lyckliga Gatan".

Lyckliga gatan

Minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.

Lyckliga gata du som varje dag
hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad
fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat,

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?

Ja, allt är borta, det är bara så
ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyll, som ju alla vill glömma
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.

Lyckliga gatan, det är tiden som
här dragit fram,
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam.

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?

Är alldeles säker på att jag många gånger kommer längta tillbaka. Till den tid som är nu då vi levde tillsammans hemma på våran gata i stan med vår lilla växande familj!