11 juni 2012.

 

Dagen då vi tre blev fyra.

 

Då vi blev tvåbarnsföräldrar och Liam storebror.

 

Som vi väntat. Från ett litet hopp. En känsla. Att något litet stort var på G. Till ett plus. Som bekräftade våra önskningar. Blev en liten hemlighet som fick oss att le. Lyckan blev bekräftat. När vi fick dela den med er. Sedan många månader av väntan. Ett liv växte under mitt hjärta. UL visade en liten dotter. Liams syster. En liten flicka som med ens fick en plats i vår familj. Vår oro att något skulle hända dig var stor och läkarna godkände vår önskan att med all säkerhet få finnas där i stunden då du skulle ta ditt första andetag.

 

Kvällen, natten och morgonen innan du föddes. Stod tiden stilla. Känslan av att veta att du snart skulle vara hos oss på utsidan. I stora världen. Obeskrivlig. Klockan sju. Skriver vi in oss på avd. 44 vid Lunds Universitets Sjukhus. Vi får veta att vi ska ned på op klockan åtta. Blir visade till vårt rum på BB. Informeras om vad som kommer att ske de närmsta timmarna och kateter sätts. Sedan lämnas vi ensamna en stund. För att samla oss.

 

 

Sista bilden på finaste gravidmagen. 

 

 

Vi klär oss inför operation. Jag i de obligatoriska nättrosorna, sjukhusrocken med noll form plus puffärm och med håret i nät. Mannen. Han ser bara hur rätt som helst ut i sina "läkarkläder" som jag försöker få honom att ta med sig hem. Faktiskt. Försöker jag fortfarande få honom att ändra val av framtida yrke.

 

Strax innan åtta. Tar A min hand och vi promenerar ned till operation. Där möts vi av vår helt fantastiska narkossjuksköterska Jenny som med en gång får oss att koppla av och känna glädje i vår nervositet. Inne på salen kopplas jag till massor av slangar och får bedövning i ryggen. Doktorn kommer in och hälsar. Bedövningen börjar verka. Jag tycker det är lite läskigt att jag kan vifta på fötterna. Men personalen lovar att jag inte kommer känna något. För doktorn har precis nypt sig med sin största klämma utan att jag märkt det.

 

Det är många olika människor i salen. För dem rutin. Lugn musik spelas på radion. Doktorn klämmer på min mage. Jag kan känna men inget gör ont. A sitter vid min sida. Håller min hand. Jag blundar och andas djupt. Helt plötsligt lyckas jag med profelax andningen och kan njuta av det mirakel som sker här och nu. All oro och smärta är borta.

 

Tills ett hav av känslor kommer över mig. För på andra sidan skynket. Hörs små skrik.

 

 

08.32

 

Blir vi en till i världen.

 

Tårar rinner ned våra kinder. BM visar oss Filippa innan bebis och pappa lämnar en liten stund. För att konstatera.

 

48cm.

 

3380gram.

 

En frisk dotter.

 

A sitter nu med vår lilla prinsessa brevid mig. Jag ser på A, på F och om igen.

 

När jag är klar på op pussas vi hej då för en stund. Jag vilar upp på uppvaket. Eller snarare kämpar för att få tillbaka känslen. Efter en timme är jag godkänd och får äntligen lämna för att återförenas med A och F.

 

 

På sal 10 väntar en mycket lycklig om något trött nybliven tvåbarnspappa och en hungrig dotter.

 

 

Första snutten på mammas tutte.

 

 

Vi kan inget annat än att se på vår helt fantastiska F. Så lik storebror hon är. Och en av pappas smilgropar har hon fått. Vi ringer de närmsta och postar på bloggen/FB att nu är hon här.

 

 

Finns ingen godare frukost i världen än den efter en förlossning.

 

Resten av dagen spenderar vi på rummet med några enstaka små promenader till hisshallen för besök av förväntansfyllda mor-och farföräldrar. Riktigt lyckliga var vi dock inte förrän storebror kom på besök. Då var familjen komplett. 3 hade blivit 4 och livet känns stort.

 

Jag är så innerligt lycklig att vi fick denna förlossningen. Avslutet som vi aldrig fick med L. Att få vara med när vår bebis kommer till världen. Att veta vad som skedde den där tiden då jag sov och A satt ensam i en tom förlossningssal. Nu kan vi ta till oss det hela. Som vi försökt i alla år. Äntligen!