En av de lääängsta nätterna i mitt liv. Har sovit max tre timmar icke sammanhängande men det har varit det minsta problemet. Att veta att vårt barn befinner sig på sjukhus utan att kunna vara där för honom. Går inte att beskriva. Inte heller att vara där och tvingas se liten sövas med tårar på kinden och skrik efter hjälp. Att inte heller ha möjlighet att ge varandra en kram i de hela är smärta.

 

Jag och Filippa har roat oss med kräk, bajs och skrikkalas men vi har tat det med ro och myst hela natten. Finns nog inte mycket bättre tröst än en liten baby att krama och lukta på. O mina barn. Jag offrar mig för er vilken dag som helst. Jag önskar ni fick leva era liv utan ont. Vi ska dock göra allt för att era liv ska bli så smärtfria som möjligt. Ibland kan vi dock inte styra över det hela. Det gör ont. Att inte kunna förbereda genom samtal ,packa väskan och vara med för att hålla i handen. Det brast för mig inatt när jag insåg att min lilla stora L inte hade sin Nallis hos sig på sjukhuset.

 

 

 

 

 

 

Operationen har gått bra och L är nu gipsad upp till halva högerarmen. Han har varit vaken. Fått lite vätska men kräkts igen. Får bli med hem när han kissat och fått behålla frukosten.

 

Pratade precis med 1177. Filippan kräker gult och vi har blivit tipsade om att åka in till akuten...

 

GLAD MIDSOMMAR ALLIHOPPA!