Många av er frågar. Jag vill gärna dela. Men kan inte med att förklara ord i text. Även om det inte är med mening. Blir ofta privat. Jag försöker ge er en del av mig. Av mitt. Av vårt. Och jag har valt det positiva till er. Jag är en öppenhjärtlig person. Och jag hoppas det syns i det jag skriver. Att ni förstår att detta inte är det hela. Att det finns mer av min dag än det som jag väljer att skriva om här. Älskar att öppna. Läsa era varma kommentarer och
önskar att jag kunde ta en fika med er alla. Förklara. Men för att stilla ert värsta nyfikenhet...

1, Varför blir det planerat kejsarsnitt?
Förlossningen med Liam var utdragen, smärtsam och slutade i urakut kejsarsnitt. Jag blev körd till operation och sövd. Mannen var kvar i förlossningsrummet utan att veta vad som skedde med oss. Vi hann inte med att ta farväl. Jag bad att vi skulle få leva. När jag vaknade upp var jag ensam. Efter en stund meddelades jag att mina två väntade på mig på BB. Vi hade överlevt. Första tiden av min föräldraledighet var turbulent. När jag landat i vardagen igen. Kom känslorna över mig. Utan att gå in på detaljer. Jag drabbades av en förlossningsdepression. Det har tagit år av terapi att bearbeta den där natten. När jag trodde jag förlorat allt. Denna gång vill vi båda vara med när vi blir föräldrar. Vi vill under alla omständigheter undvika att jag blir sövd ytterligare en gång. Eller att dessa känslor blomstrar. Vi vill vara där när vår lilla flicka föds.

2, Varför är du sjukskriven?
Jag har fått så otroligt fin hjälp under åren med allt som rör mina känslor. Det har fått mig att utvecklas och bli till den jag är idag. Dock vill jag inte "sticka under stol" med att jag varit otroligt ond mot mig själv. Jag har presterar på jobb, som mamma, som fru, som dotter och som vän men mitt i det hela glömt av att ingenting fungerar om inte jag gör det. Jag har fyllt min kropp med tabletter för att orka med. Nån gång tar det stopp. När jag blev gravid hade jag kännt mig stark länge men med månaderna kom känslorna över det som komma skall. Ett litet tecken innefrån att det är tid att börja vårda.

Idag är jag delvis sjukskriven för att jag äter mediciner mot bland annat illamående som gör mig väldigt trött. Utöver detta behöver jag tid för att bearbeta mina känslor som kommer med en ny graviditet för att motverka att även denna första tid som förälder inte ska bli som förväntat. För att fatta mig kort finns det helt enkelt inget utrymme för mig att arbeta om jag ska finna ork att ta hand om mig själv och vår familj. Jag är "en typisk duktig" flicka som gör allt i 110% tills det inte finns något kvar av mig längre. Nu lyssnar jag till läkarna som säger vila, motionera och sov. Det har tagit sin tid. Att finna ro i detta. Men det ger resultat. Och vi är så lyckliga att Filippa kommer ut till en "utvildad" ny familj.



När jag väntade L var jag "först ut" som mamma. Därav är det extra viktigt för mig att vårda om andra blivande mamas. Att tala om det där som ingen berättar. Som att bröstvårtorna blöder efter de första dagarna av amning. Tips och Trix. Handla med denna bröstvårtskräm till BB. Ingen annan.

Glöm inte heller bort. Att fråga eller tipsa. Det glädjer mig.

Nu hoppas jag att ni förstår lite bättre. Detta är inget jag vill dölja på något vis. Men för mig är det inte helt naturligt att potionera ut sina känslor och sitt innersta i cyberrymden. Dock vill jag ge er svar. När ni frågar. Inte hymla. Och kanske göra det lite mer förståligt. Att graviditeter, förlossningar och första tiden med bebis inte är helt smärtfritt. Att det finns HJÄLP att få. Underbara fina människor med erfarnhet som lyssnar och hjälper. 8-15% i Sverige idag drabbas av förlossningsdepression. Jag var en av dem!