Detta är inget inspirerande inlägg. Tyvärr. Detta är ett "jag ärtröttpåskiten" inlägg. Nu har Filippa gått på dagis i lite mer än en månad OCH jag har varit förkyld lika länge. Hittills har jag ändå klarat mig undan med hjälp av Alvedon. I fredags efter jobb ville jag lägga mig i fosterställning och gråta. Då kom allt. Det spränger i bihålorna, trycker i öronen och skaver i halsen. Huvudet dunkar och jag kallsvettas med feber. Tycker så j-a synd om mig själv helt enkelt. Inte för att jag är sjuk. En liten förkylning. Eller stor. Men ändå. Utan för att jag/vi har så sett fram till att "nujäklarkörvi" inför hösten. Varit så pepp. Till att börjar arbeta igen. Förbättra ekonomin. Fortsätta med träning och viktnedgång. Arbeta tillsammans mot hus, bröllop och kanske fler bebisar.

 Men inget är genomförbart om inte JAG kämpar för det och HUR ska jag göra det när energinnivån är på noll? Det är ju jag/vi som måste få ting att hända och här händer inget. I helgen har jag inte ens orkat med familjen. Har legat ensam hemma i soffan medan mannen spenderat tiden tillsammans med barnen på landet.  Har tid på VC på tisdag. Sköterskan jag talade med på helg mottagningen tyckte tydligen inte mitt ärende var akut. Noll förståelse. För att jag behöver vara frisk NU.