Just nu. Springer livet. Väldigt fort. O jag försöker. Fånga andetag. Sjunker. Men fortsätter kämpa. Vi är på väg mot något bra. O jag växer i mitt eget jag. Jag är stark. Iallafall vissa dagar. De andra gråter jag ut mot As axel. O tänker på att detta inte är hela världen. Bara en liten stund av vår tid. En olycka kommer sällan ensam. Och ibland brister de lite väl mycket. Men vi är friska. O när jag ser på bilder som dessa. Från vår mini semester till Småland tillsammans med de finaste vännerna. Inser jag. Att livet är SÅ mycket mer än det som ibland verkar så viktigt. O. Som våra familjer behövde dessa dagarna. De var vi SÅ värda efter tiden som varit. Våra barnen är så fina tillsammans. Små "kusiner" som var överlyckliga att få somna, vakna och spendera hela dagarna med varandra.